Anna Kettner är pastor i Equmeniakyrkan och politiskt aktiv i Socialdemokraterna. Hon bor i Rinkeby men är medlem i S:t Peters metodistförsamling som ligger vid Norra Bantorget. Jag träffar Anna för ett samtal över en kopp kaffe på Equmeniakyrkans konferens. Anna arbetar som generalsekreterare för samfundets kvinnoförbund Kristen&Kvinna och hon ska alldeles strax ställa i ordning deras utställarbord.

Som en tvåårspresent till Equmeniakyrkan valde Anna att byta församling från Missionskyrkoförsamlingen i Tenstakyrkan till den tidigare metodistförsamlingen S:t Peters.

Hur kom det sig att du hamnade i S:t Peters?

20140530 135648-Jag fick ett telefonsamtal strax innan jul. En medlem i församlingen frågade: Du är förstås upptagen på juldagen?
Vår pastor har sagt upp sig! Men Anna var inte upptagen, hon predikade på juldagen och sedan gav hon som ordinationspresent till den nye pastorn gåvan att predika varannan av hans lediga helger.
Jag frågar Anna om man kan säga att församlingen valde henne.
-Nej, säger hon, det var Gud som ledde mig dit. För två år sedan hade jag skrattat om någon sagt till mig, ”betongtanten” att jag skulle vara aktiv i en innerstadsförsamling. Jag tröstar mig med att det bara är ett par kvarter bort till LO-borgen. Och, säger hon med ett varmt skratt och en blinkning till mig, det är ju i alla fall inte Söder.
Anna vill utmana oss i Equmeniakyrkan att fundera på om vi kan göra sådana byten på fler ställen. Kanske det finns många pensionärer i en kyrka, många barnfamiljer i en annan.

Det politiska engagemanget är viktigt för Anna.

Två tidlösa sanningar ligger till grund för Annas politiska engagemang.
Den första finns i FNs deklarationer om de mänskliga rättigheterna. Att alla människor är födda lika och med samma rättigheter. Den andra är att människan har självbevarelsedrift, eller som Marx uttryckte det ”Egenintresset ljuger aldrig”.
Att försöka bemästra människans egenintresse med dåligt samvete, skam, är enligt Anna både respektlöst och ineffektivt.
-När politik är som bäst går det att hitta lösningar där dessa två inte krockar. Egenintresset är inte fult. Men vi måste hitta vägar där det inte blir en konflikt som sliter sönder samexistensen. Allra bäst blir det när vi hittar samhällslösningar som bygger ihop vardagen och för människor närmare varandra. Jag tror att det går. Gör din plikt – kräv din rätt! Det är en uppmaning som var väldigt levande i de tidiga folkrörelserna.

Hör politik och tro ihop?

- Det är som att fråga sockerkakan vad i den som är mjöl eller socker? När den är bakad hör de ihop. Jag kan inte ha de ideal min tro ger mig och sedan bara låta saker hända. Jag måste följa Jesus, vandra de dammiga vägarna, möta människorna och inte vara lat.
- Den värsta frustrationen, säger Anna, är den som man inte gör något åt. Jag ringde gång på gång till mina politiker i Stadshuset och var frustrerad över vår situation i Tensta. Till slut hamnade jag hos en sekreterare som sa till mig:
Varför gör du inget själv – Kom inte bara och klaga.

Hur hanterar du den då, maktlöshetsstressen?

-Jag ber, pratar med Jesus, gör saker i mitt lokala sammanhang. Jag inser att jag inte kan göra allt men jag kan göra det jag kan! Och det ger mig energi. Jag väljer vad jag lägger energi på. Prata i telefon är inte min grej så det gör jag inte. Men prata med människor jag möter ansikte mot ansikte gör jag gärna. Jag träffade 300 människor i samtal på Rinkeby torg på valdagen 25 maj. 50 personer som inte tänkt rösta gick och röstade när jag sa till dem ”Du kan rösta utan ditt röstkort bara du har legitimation”. – Jag vet ju inte om det var mitt parti de röstade på, men det viktiga var att de röstade!

Jag bär med mig Annas varma leende och hennes ord om att allt arbete för att få människor att engagera sig är ett långsiktigt arbete.
-Det är inte sommarblommor i rabatter vi ska plantera eller snabbväxande contortatallar, vi ska plantera skog som ska hålla länge.

Katarina Alexandersson