Gudstjänst 2008-11-16

Det var inte mitt fel!

goran_nyJesu liknelse om de tio brudtärnorna, där fem glömt oljan till sina facklor, visst är den lite jobbig. Skuldskapande. Onödigt negativ.

Som lyssnare och som läsare är det nog lätt att känna sympati med de slarviga personerna. Vem är inte slarvig då och då? Vem har inte en dålig dag? Inte är det så farligt att glömma lite olja!

Ungefär som många verkar reagera inför sången "En sockerbagare här bor i staden". När jag var på småbarnsmusik med min dotter tyckte ledaren att vi skulle ändra texten till: "Men är du stygger, så får du två".

Tanken från hennes sida var att den stygga skulle behöva två pepparkakor för att bli mer snäll, men jag tänker ändå det finns något överslätande i att ändra texten.

Detta är utgångspunkten för predikan i dag; Hur uppmuntras vi till att ta ansvar? Hur hanterar vi elakhet, vår egen eller andras?

Liknelsen om de tio brudtärnorna har inte som budskap att vi ska bli felfria, aldrig göra fel. Alla tio gör ju fel. Brudtärnorna har i uppgift att hylla brudgummen när han är på väg till sitt eget bröllop och kommer sent på kvällen.
Hyllningen sker genom att ha facklor tända. Det är deras enda uppgift och den borde väl vara ganska enkel att sköta.

Skillnaden mellan de fem förståndiga och de fem oförståndiga är att det fem förståndiga verkar ha insikt om sin egen ofullkomlighet, att de kanske inte orkar hålla sig vakna utan kanske somnar. Därför har de med extra olja till facklorna.

De oförståndiga verkar inte vilja acceptera sina egna brister och tror inte om sig själva att de kommer att somna. Därför är de helt oförberedda när brudgummen kommer.

Liknelsens budskap verkar vara: Tänk efter före. Ha insikt om din egen begränsning. Ta ansvar utifrån det!

Vi har kallat denna gudstjänsten "Det var inte mitt fel" utifrån teologen Ann Heberleins bok med samma namn. "Det var inte mitt fel, om konsten att ta ansvar". Hon hänvisar till den danske teologen K E Lögstrup som menar att ansvar ytterst handlar om att svara an, ge respons.

Att vara människa är att ständigt leva i relationer där vi behöver svara an. Människor litar på oss, är beroende av oss och det är vårt ansvar att leva upp till den tilliten.

Helt enkelt: Att vara människa är att vara ansvarig, även om vi sedan Adams tid gång på gång velat gömma oss för detta ansvar.

I förordet till sin bok berättar Ann Heberlein om två personer som hon mött. Den ene kallar hon för Fredrik. Han är sedan ett år tillbaka nykter alkoholist, men hade i sitt tidigare liv stulit från sina vänner, från sina föräldrar.
Han hade övergett den han älskade och svikit sina barn. Trots detta hade han gång på gång,inte minst av samhället representanter, mötts av en klapp på huvudet och frasen "Det var inte ditt fel."

Han var upprörd den kvällen han mötte Ann Heberlein för han upplevde sig behandlad som ett barn, ett oansvarigt barn i stället för att vara en vuxen människa med förmåga att inse sin skuld och drivas till att förändra sitt liv.

Den andra personen som Ann Heberlein berättar om kallar hon för Gun. Även hon var nykter alkoholist, men till skillnad från Fredrik kände hon ingen skuld.Hon menade i stället att det var samhällets fel att hennes liv blev som det blev; att hon blev vräkt, tvångsvårdad och att hennes barn blev omhändertagna av myndigheterna. Hon kände ingen skuld, men menade att hon var kränkt, ett uttryck som blivit oerhört populärt att använda i alla möjliga sammanhang.

Ann Heberlein menar i sin bok att det finns en tendens i vårt samhälle att ta ifrån människor deras moraliska ansvar, trots att de allra flesta faktiskt har förmågan att bära sina egna liv. Vi har så lätt att komma med goda förklaringar när vi är elaka; uppväxt, grupptryck, dåligt självförtroende, myndighetsmissbruk. Ann Heberlein menar att detta är att förminska oss själva och vårt personliga ansvar, att svara an på de relationer vi lever i.

Att vara moraliskt ansvarig för sitt eget liv är inte lätt. Vi behöver uppmuntras till det. Vi behöver hjälp att sätta gränser. Att bli tillsagd av en annan människa, vänligt men tydligt, kan vara till stor hjälp. Jag minns ett besök hos en sjukgymnast för ett antal år sedan. Jag hade blivit behandlad ganska många gånger, men smärtan fanns kvar.

Hon sa då: Jag kan inte hjälpa dig mer! Det var oerhört jobbigt att höra, men blev själva startpunkten för mig att söka mig vidare till människor i vården som hade rätt kompetens. Sjukgymnasten hade modet att sätta gränser även om min första reaktion var en besvikelse. Jag associerar också till berättelsen om Jesu möte med den rike ynglingen i Nya Testamentet.Den unge mannen blev tillsagd att sälja allt han äger och ge till de fattiga och mannen gick bedrövad sin väg. Och Jesus lät honom göra det, lät honom vara bedrövad. Jesus hade tillit till att mannen själv skulle kunna komma till insikt.

Om vi däremot inte upplever oss moraliskt ansvariga, att saker som vi gör egentligen beror på dålig uppväxt eller andra omständigheter, då orkar vi heller inte ta emot gränssättningar eller att bli ifrågasatta. Det är då vi känner oss kränkta eftersom vi uppfattar tillsägelsen som kritik mot vår person istället för kritik mot vad vi gör. Det är väl därför vi är så rädda att säga till andra människor när de elaka, därför vi är rädda att de skall känna sig kränkta

och därför också bli hotfulla. Det är väl också därför vi så lätt blir åskådare i t ex tunnelbanan. Vem orkar säga till när folk sitter med fötterna på sätena? Den som säger till riskerar snarare att få blickarna på sig än den som beter sig illa. Det verkar alltså vara värre att säga till den som är stygger att gå, än att själv vara stygger.

Är det därför vi tycker det är lite onödigt med domsöndagen och bilden av Gud som domare? Vi har lämnat bakom oss den gudsbilden där Gud är en gammal gubbe som pekar finger åt oss människor. Den gudsbilden är vi förhoppningsvis befriade från, men har också den Gud som satte gränser, som är helig, försvunnit på samma gång? Vid Liljeholmens tunnelbanestation steg det på en äldre dam och satte sig vid några ungdomar, varav den ena hade fötterna på sätet. Mjukt och försiktigt bad hon honom ta ner fötterna, och snabbt som ögat hade grabben satt ner sina fötter.

Så tänker jag också om Guds dom: Gränssättande och ödmjukhet hör ihop, Guds dom och Guds kärlek går inte att skilja åt. Att Gud dömer oss har med kärlek att göra. Domsöndagen säger: "Du är älskad!"

När Jesus berättar en annan liknelse, liknelsen om sådden, om sädeskorn som faller på vägkanten, bland stenar och tistlar så är budskapet egentligen en uppmuntran: Du kan så i den goda jorden, som ger skörd hundrafalt, sextiofalt och trettiofalt.

Jesu budskap tycks vara: Jag vet att du kan! Du är en person som är älskad, som har förmåga att göra det rätta. "Du kan ta ansvar". Du är älskad, du kan ta ansvar!

När vi närmar oss domsöndagen i mitten av november blir det bara mörkare och mörkare. Det tror jag påverkar oss att betrakta domen som något mörkt och svårt. På södra halvklotet hör domsöndagen istället ihop med våren, när naturen visar alla sina färger, allt sitt liv. Detta är väl en utmärkt bild av Guds gränssättande, av Guds dom. Det får oss att ge liv och blomma ut.

Du är älskad, du kan ta ansvar!

Amen

Predikan 16 november 2008 av Göran Gustafson