indienflicka2Ofta när jag går upp från Slussens tunnelbanestation möter jag människor som tigger. Varje gång utmanas mitt samvete; skall jag vara generös och ge en slant eller skall jag helt enkelt nonchalera dem? Medvetet väljer jag att inte ge någonting därför att jag vet att pengagåvor i många fall är att uppmuntra till fortsatt missbruk. Men behöver jag därför vända bort blicken? Varför inte stanna upp ibland och samtala en stund? Kanske erbjuda att köpa en kopp kaffe och en smörgås?

För snart ett år sedan besökte jag Indien och Svenska Missionskyrkans systerkyrka Hindustani Covenant Church. Vart jag än gick i detta land möttes jag av tiggare. Främst fattiga kvinnor, svårt handikappade och små barn, kanske 6-7 år gamla. Åter igen plågades mitt samvete. Borde jag inte ge en slant till just dessa? Av kyrkans människor fick jag emellertid veta att de allra flesta som tigger tvingas till detta av olika maffia-liknande gäng.

Den kyrka jag besökte i Indien arbetar långsiktigt för att hjälpa människor ut ur tiggeri, prostitution och en fattigdom som tvingar barnen att arbeta. Med mycket små medel kunde kyrkan skapa förändring och samtidigt på ett konkret sätt visa på Guds kärlek till alla människor. Viljan och redskapen finns alltså, men behoven är stora och de ekonomiska resurserna små.

Svenska Missionskyrkan stödjer sin systerkyrkas arbete i Indien, och t.ex söndagsskolan i Andreaskyrkan samlar in pengar till ett utbildningscenter för barn som är tvingade att arbeta. Men visst skulle många fler kunna stödja detta långsiktiga arbete!

Kanske din julgåva 2004 eller din generositet vårvintern 2005 kan gå till detta viktiga arbete i Indien? Varför inte samtidigt stödja de organisationer som arbetar bland hemlösa i Stockholm? Inte för att betala sig fri från sitt dåliga samvete, utan för att stödja det som verkligen skapar förändring!

Göran Gustafson
Pastor, Andreaskyrkan