Jag är glad. Glad över att semestern är här med vila och tid till gemenskap och nya upplevelser. Glad över att kärleken bär mig. Glad över mina nya träningsskor.
Men så slår mig tanken: Har jag rätt att vara glad, bara så där, när jag vet hur svårt några av mina närmaste vänner har det just nu? När jag vet hur människor runt om i världen lider av krig, våld och svält? Får man vara det, glad, bara så där?
Den helige Franciskus av Assisi, levde på 1200 talet, han bildade Franciskanerorden. Till de klassiska klosterlöftena; fattigdom, kyskhet och lydnad lade han löftet om glädje. Ja, han sa att glädjen är en plikt. Det är en plikt att vara glad. Först värjer jag mig inför orden. Kan man göra glädjen till ett krav? Men är det inte snarare en möjlighet, Franciskus vill ge oss, en hjälp för oss att våga glädjen? En uppmaning att se och upptäcka glädjen där den finns och att den kan se ut på många olika sätt.
Jag återvänder ofta till en dikt av Eva Magnusson, Bottenglädje:
lägg åt sidan
känslornas mått
endast en saklig glädje kan
tung av sitt innehåll
sjunka till botten
bli bärande
i sorgvinden
En saklig glädje som bär, ibland behöver jag den så väl.
Andra gånger är det de stora känslornas glädje som måste få rum. Att få skratta precis så högt och mycket som jag vill och behöver eller låta tårarna rinna därför att känslan av glädje är så stark.
Och än mer, ja än mer behöver jag få upptäcka glädjen som finns i enkelheten och närheten i att se och att få ge till andra människor. Den som Franciskus fann så viktig, glädjen som kommer av att leva nära Jesus Kristus. Ja, den glädjen önskade jag att jag skulle få erfara. Att jag kunde göra mig av med ting som tynger och i stället ge av tid, omsorg och värme till andra.
Ja, kanske kan den där tanken, att det är en plikt att vara glad, hjälpa mig att hålla fast vid den glädje som är min. Och inte låta någon ta ifrån mig min glädje, för den kommer från Gud.
Katarina Alexandersson
Pastor i Andreaskyrkan