kjellberg_kOm tjuren Ferdinand kunnat tala, hade han då berättat om korkeken, blommorna och det onda sticket? Om missförståndet och olusten. Att han bara ville åka hem. Vad hade matadoren då tänkt?

Matadoren mindes alltsammans som förnedrande. Hur han än skrikit, stampat och bönat så hände ingenting. Han slet av sig jackan i förtvivlan och då! - den dumma tjuren började slicka honom på bröstet. Allt brast och matadoren grät. Vad skulle dom tro!

En krönika väcker min fantasi om en talande Ferdinand. Vi kan inte sitta under korkeken och tro att vi är oss själva nog, skriver krönikören och tycker vi skall finnas med i samtalet, det globala samtalet. Att den lilla världen inte räcker till. Jag undrar över den blyge tjuren. Vad fanns för honom att berätta från den lilla världen till någon i den stora? Och tänk på matadoren. Fanns modet att berätta om känslan av att ha blivit utskrattad och lurad. Skulle han, den store, berätta om nederlag?

Visst hade det varit bra om de mötts. Matadoren hade sluppit känna sig misslyckad och Ferdinand kunde få tycka om sina blommor i fred. Möjligen också blivit utmanad. 'Jasså, det finns ett liv bortom korkekens rike. Andra dofter, fler blommor? Menar du!'

Det är lätt att fantisera om det goda mötet. Hos andra. Jag undrar över oss språkande varelser? Visst är förväntningarna många; Uttryck dina åsikter och din övertygelse. Lyssna. Var i dina känslor. Verkligen lyssna på vad den andre säger. Visa vem du är. Berätta om dina upplevelser. Respektera. Ge utrymme. Sätt tydliga gränser och låt dig inte köras över. Försök förstå och var intresserad. Slipa argumenten. Lyssna.

Nej, det här är ju bara så jobbigt! Låt mig vara ifred. Tillbaka till eken...

Trots allt, i mötet med andra finns liv och erfarenhet kan bytas mot erfarenhet. Mitt "jag" får speglas i andras "du". När åsikter går starkt isär dessutom extra viktigt. Möjlighet till vidgade vyer finns. Dömd blir man för sina gärningar, förlåten för sin mänsklighet läser jag i boken "Smitvarning" av Hans Olsson. Jag tänker att "samtala" i sin bästa form nog är att få mötas i förlåtelse och mänsklighet. Spännande, svårt, en utmaning och inte sällan med inslag av viss tjurighet.

Så mänskligt!

Karin Kjellberg