I mitt arbete som sjuksköterska inom psykiatrin har jag genom åren träffat en hel del patienter som känt skuld och skam över sin situation. Undersökningar som gjorts pekar på att detta är vanliga orsaker till att människor inte söker vård när det psykiska välbefinnandet sviktar. De egna (och även andras) fördomar gentemot psykisk ohälsa och upplevelsen av att vara mindre värd om man får en diagnos, är andra faktorer. Inte allt för få gånger har jag varit med om att patienteter velat skriva ut sig från avdelningen trots att de mått mycket, mycket dåligt. ”Det här vill jag ordna själv” eller ”Vad skall mina anhöriga tro när jag är inskriven på en sådan här avdelning”, är anledningar jag hört.

IMG 30481

En kvinna som jag var ansvarig sjuksköterska för började må mycket dåligt. Hon isolerade sig i sin lägenhet, tappade aptiten och gick därför ner en del i vikt. Hon sov mycket dåligt (3-4 timmar per natt) och saker som hon tidigare gladde sig åt intresserade henne inte längre. Kvinnan påbörjade, mycket tveksamt, och på inrådan av sin läkare behandling med ett antidepressivt läkemedel. Veckorna gick och hon blev långsamt bättre. Efter någon månad informerade kvinnan mig att hon skulle sluta ta sina tabletter. När jag frågade varför så sa hon att ”Nu mår jag mycket bättre”. Anledningen till denna förbättring var naturligtvis det läkemedel hon tog och detta påpekade jag också för henne. Men hon hade bestämt sig. Jag sade då till henne (lite provokativt) att ”Ditt blodtryck är ju numera också mycket bättre så du kanske skall sluta upp med att ta dina blodtryckssänkande läkemedel också?”. ”Nej, det vill jag inte”, sa hon ”då går ju blodtrycket upp igen”. Hon slutade ta sitt antidepressiva läkemedel och mådde efter tid lika dåligt som förut. Hon skämdes för att ta den här typen av läkemedel. Det är hon tyvärr inte ensam om.


Alla människor, inte ens den mest inpiskade av optimistkonsulter kan påstå något annat, har dagar när allt bara känns tungt och jobbigt. Glädje och lycka ena dagen kan förbytas till sorg och förtvivlan nästa. Det ingår så att säga i paketet att vara människa, och det behöver vi inte skämmas för.

 

Sven-Erik Sundberg, medlem i Andreaskyrkan