I min barndom kom varje vecka brev från Kongo med vackra frimärken på. Där berättade mamma och pappa för mig om saker de upplevde i ”de svartas värld”, som låg långt, långt borta.
Några år senare minns jag hur de äldre där hemma satt och lyssnade spänt på radion. En man som hette Hitler skrek så hemskt att jag blev rädd. Då gick det bättre att höra på en annan som hette Churchill, även om jag inte förstod ett ord av vad de sa. Bägge talade om kriget, sa de vuxna, och kriget hade att göra med flyglarmen, ”hesa Fredrik”, som tjöt så otäckt ibland. Världen hade kommit närmare. Tidningarna skrev om den, och de vuxna pratade jämt om den på kafferepen.

Numera möter vi alla dagligen representanter från alla delar av världen på gatan där vi går eller i tunnelbanan när vi åker någonstans. Där hör vi också människor som pratar på språk från alla de håll. Och utanför affären sitter kanske en främmande kvinna på en filt och håller fram en pappmugg som hon hoppas få något i.
Världen har kommit hit, den är runt omkring oss. Inte ens innanför hemmets dörrar kan vi hålla den ute. Varje gång vi sätter på radion eller TV:n tränger den sig på. Vi är mitt i världen, vi är en del av den. Med alla nutidens apparater kan vi i allmänhet hantera den riktigt skapligt. Frågan är bara om vi riktigt tänker på vad vi gör? Det är vår nästa som vi talar med via mobilen eller skypen, som vi möter och skriver om på twitter och facebook, som vi ser på TV eller film. Överallt är hon, vår nästa.

Folke”Jorden är Herrens och alla är vi ett,
färdas samman på tidens flod;
solen går upp för ond och god:
ingen får leva och dö för sig själv, . . .”

ur Psalmer och sånger nr 703:2


Folke Hylén,
missionärsbarn,
missionär och
medlem i Andreaskyrkan.