Bemötande? Det låter som något man kan hålla kurs i och skriva policydokument om - ”vi måste jobba med bemötandet, hörni”.
Och det måste vi ju. Men borde det inte vara enkelt?
Jo, men det är det inte. Och svårast är det för den med starka maktmedel.

davidJag jobbade i femton år på en öppen verksamhet för tonåringar, en sorts fritidsgård. Kvällar när vi hade konserter kunde det komma ett par hundra besökare eller mer, då tyckte vi ofta att vi behövde hålla extra koll på att våra besökare respekterade att stället var drogfritt. Så någon av oss mysiga, sjysta, nästan-kompis-fritidsledare fick ställa sig i dörren, för att sniffa lite extra på dem som kom (alkohol luktar, som bekant). Ganska många ryggade för uppgiften - skulle man behöva vara polis, plötsligt? - men det skulle göras. Och då och då skulle man alltså också säga nej: ledsen, men du får inte komma in, inte i kväll.

Med tiden blev det ganska tydligt för mig att det där kunde göras på olika sätt. Man kunde tänka att man var där för att säga välkommen, och för att få det hela att fungera, eller att man var polis som skulle avslöja till varje pris, och det satt nog ganska mycket i huvudet. Men det som mer än något annat verkade styra hur man hanterade den där kontakten - bemötandet - var kroppslängd och muskelmassa hos den som stod i dörren. Även små, korta fritidsledare utövade makt där, men för dem låg det närmare till hands att gå in i situationen utan fysiska eller verbala maktdemonstrationer, utan korslagda armar och höjd röst. Och då kände sig den som ville in respektfullt bemött, också om han eller hon blev avvisad.

Vilken gåva: att inte ha de uppenbara maktmedlen, stormusklerna, övertaget. Att befinna sig i ögonhöjd. Att vara tvungen att mötas. För ”bra bemötande” handlar kanske just om att inte ”bemöta någon”. Utan om att mötas. Och det är ju så mycket enklare i ögonhöjd.

David Berjlund
journalist och medlem i Andreaskyrkan