DSC_0066_smallJag var misstänksam, kritisk och, får jag väl erkänna, överdrivet orolig över vad som skulle hända med det jag skrev om jag gick med. Men jag kunde inte låta bli att snegla över min mans axel när han var inloggad. Vi hade ju gemensamma vänner. Det var lite som att få vykort från olika delar av landet och världen. Så det tog sin tid, och en hel del funderande innan jag valde att gå med i facebook. Jag är fortfarande både tveksam och kritisk till vissa saker. Om man tror att facebook kan ersätta mötet ansikte mot ansikte. Eller att det gör skillnad för utsatta människor att jag skriver att Jesus älskar dem på facebook istället för att göra något konkret. Men jag har också fått erfara att omsorgen och vänskapen är på riktigt på facebook.

En sen, sen kväll i våras, när livet gjorde ont och jag tvivlade på mig själv, skrev jag några rader i rutan där det står: Vad gör du just nu. Rutan där det är meningen att man ska skriva några rader om, ja egentligen vad som helst. Jag var medveten om att jag tiggde om uppmuntran och jag var precis på väg att radera alltihop när orden plötsligt sänts iväg och låg där som en statusuppdatering. Nej, jag vet inte hur (troligast är väl att jag kom åt en tangent men…).

Efter bara en kort stund kom en kommentar från en kvinna jag precis blivit vän med på facebook. Vi känner inte varann särskilt väl, men pratar varmt då vi vid något tillfälle springer på varandra. För 30 år sedan, då hon gick i trean, var jag lärarvikarie i hennes klass. Nu skrev hon: Katarina du fina, häromdagen när min dotter var rädd för att gå till tandläkaren berättade jag för henne att när jag var lika gammal som hon var jag också rädd att gå till tandläkaren. Men jag hade en så fin fröken som hjälpte mig att inte vara rädd. Det var du! Mitt i natten, ett bönesvar på facebook.

En av mina vänner blev sjuk, fick problem med sitt hjärta. Han skrev ärligt och fint om sin rädsla där han låg i sjuksängen. Svar efter svar ramlade in, snart hade runt 85 personer sänt honom sina hälsningar med omsorg, värme och medkännande. Det gjorde skillnad för honom där han låg och lyssnade till sina hjärtslag i tystnaden på sjukhuset.

Facebook ersätter inte våra möten ansikte mot ansikte men om vi använder det på ett gott sätt så finns Guds närvaro också där i mötena oss emellan.

Katarina Alexandersson