Det är Andreaskyrkan.

Det är en kyrka för livets pilgrimer.

Det är en kyrka för oss.

Suzanne Molin pastor, AndreaskyrkanI ett hundra tjugotre år har hon legat vid samma gata och varje år, varje månad varje vecka, ja mest varje dag har hon öppnat sina dörrar för att ta emot människor. Vi som idag går in och ut genom de där dörrarna är fjärde generationens Andreasbor. Jag syftar då inte på att vi alla skulle ha biologiska släktband bakåt med dem som tillhört Andreaskyrkan. Nej jag tänker snarare på en annan sorts samhörighet, den med dem som liksom vi drömde och visionerade om vad de ville med sin gemenskap och hur de på bästa sätt skulle förverkliga sitt uppdrag att förmedla Kristi kärlek på Södermalm.

I uppdraget att vara kyrka, finns något omistligt och oföränderligt. Det är Jesus Kristus. Men sedan måste mycket få vara föränderligt och rörligt. Jag tycker om att tänka på Andreaskyrkan som en pilgrimskyrka. Det är som sådan den har drabbat mig med en sådan kärlek. Detta att vi kommer med så olika liv, och med olika erfarenheter av Gud. Att vi kommer med olika dialekter och olika församlingskulturer. Och det har inte skapat splittring eller främlingskap, utan istället har det gett oss ett intresse för varandra och en glädje i mångfalden.

Men som pilgrimskyrka får vi också leva med den stora rörligheten. Många människor kommer för att stanna några år för studier eller arbete, och sedan drar de vidare igen. För dessa försöker vi vara en viloplats mitt i en häktisk storstad. Många vänner lämnar oss på annat sätt. Jag tänker på alla dem som jag under mina sex år som församlingspastor har fått tagit avsked av och följt till gränsen av en större verklighet. Att ha mist alla dessa vänner är en stor sorg, men också en stor tacksamhet över att fått dela deras livsresa under några år och över vad de har betytt för gemenskapen. Men naturligtvis tänker jag med en alldeles särskild glädje på dem som kommit. Alla dessa, mestadels unga människor som bestämt sig för att denna pilgrimskyrkas liv vill man vara en del av. Och jag tänker på barnen. Alla dessa underbara små barn som vi har fått tagit emot alldeles gratis och som vi får följa med våra förböner.

Det finns så mycket framtidsglädje På en gata mellan gårdag och morgondag ligger en kyrka i en kyrka som vill drömma. Som vågar tillåta rörlighet och förnyelse, som vill ge utrymme för mångfald dialog och innerlig gudslängtan. Det finns så mycket framtidsglädje i Andreaskyrkan, pilgrimskyrkan på en gata mellan gårdag och morgondag.

Jag tackar Gud för Andreaskyrkan, min pilgrimskyrka.

En pilgrim som snart drar vidare
Suzanne Molin