Pastor Göran GustafsonKrönika av pastor Göran Gustafson

Astronauten Christer Fuglesang berättar i sin bok Tretton dygn i rymden, att när astronauterna passerar fotograferna på väg till rymdraketen så är den glada vinkningen intränad. Ingen får nämligen vinka för högt, eftersom det riskerar att skymma någon annan. Alla har fått lära sig att hålla handen lagom högt.

Teckning

Göran avbildad av
Bror Karlsson, 6 år

Är detta också en beskrivning av Andreaskyrkan? De allra flesta som kommer hit är ansvarsfulla, noga med att ta hänsyn, angelägna att inte störa andra. Men var finns lusten att göra det oväntade eller annorlunda? Vem vågar någon gång vinka lite för högt?

Andreaskyrkans vision uttrycker; Vi vill synas - en kreativ kyrka. Många av oss är kreativa hemma när vi lagar mat eller målar om våra rum. Men varför försvinner skaparlusten så lätt i kyrkan? Var finns de starka färgerna och den provocerande musiken?

I mitt arbete som pastor i Andreaskyrkan blir jag ofta drivande i olika projekt. Men när jag frågar om fler vill vara med, möts jag ofta av avvaktan och försiktighet. Jag tror inte det handlar om dåligt självförtroende. Snarare om höga krav. Det verkar finnas orimliga förväntningar att vara duktig och ansvarsfull på ett sätt som ingen orkar leva upp till. Därför är det lättare att tacka nej.

I Gamla Testamentet används ordet skapa (hebreiskans bara', latinets creatio) om Guds skapande, men nästan aldrig om människors skapande. Tanken tycks vara att Gud ensam är den som skapat världen. Vi människor kopierar endast!

Att vi människor skulle vara nyskapande är alltså utifrån Bibeln överdrivet. Vi gör egentligen ingenting nytt, utan kan endast vrida och vända på det som Gud en gång skapat. Kan den tanken hindra prestationsångesten även i Andreaskyrkan? Kan det hjälpa oss att se vårt eget skapande på ett mer lustfyllt sätt? Som någon sagt: en äkta konstnär skapar inte nytt. Den sanne konstnären tar tillvara på andras goda idéer utan att det märks.