annikaDet är söndagsförmiddag i maj och jag cyklar till kyrkan. I Tantolunden har det dagen och kvällen före varit picknick och grillkalas. Tecknen är tydliga: engångsgrillar här och där på gräsmattan, tomma chipspåsar, plastmuggar. Fulla skräpkassar hänger ut från de överfulla papperskorgarna, eller ligger bredvid. Stockholms stads klistermärken med texten "Här är din närmaste papperskorg" hjälper inte mycket - skräpet är överallt utom i dem.

Lite längre fram på cykelvägen, vid en annan papperskorg, finns också ett klistermärke: "Varning! Råttgift utlagt i detta område!"

Både överfulla papperskorgar och råttgift har blivit vanligare i Stockholm de senaste åren. Jag ser ett tydligt samband: ju mer skräp och matrester, desto fler råttor.

Miljöfrågan är het just nu - alla talar om att vi måste värna om miljön, men när det kommer till kritan verkar det vara svårt för många att verkligen göra det. Eller?

Hur är det med mig själv? Och med oss, som församling? Är vi en miljövänlig församling? Borde vi vara det? Ska vi ta mer ansvar än dem som inte är med i en församling? Ja, kanske. Eller kanske inte. Men jag kan nog tycka att - ja, faktiskt - vi har ett större ansvar. Vi borde åtminstone ta ett stort ansvar.

Hur ska vi göra då? Det är ju omöjligt att leva sitt liv så att det inte sliter på miljön. Problemen är dessutom så gigantiska. Koldioxidutsläpp, översvämningar och orkaner. Spelar det någon roll då om jag kastar glasflaskorna i rätt behållare?

Jag vill tro det, jag har bestämt mig för att tro det, även om det kan kännas helt meningslöst ibland.

Det är omöjligt att leva sitt liv så att det inte sliter på miljön. Men vi kan försöka slita så lite som möjligt. Glasflaskorna i rätt behållare är ett litet steg. Men det är ett steg.

Annika Dzedina
Medlem i Andreaskyrkan