Vad är det värsta som skulle kunna hända om det en söndag inte är tillräckligt många i gruppen som ordnar kyrkkaffet? Att vi blir kvar en stund längre i kyrkan därför att vi får hjälpas åt med att brygga några koppar tillsammans och någon får springa och handla pepparkakor?

Vad är det värsta som skulle kunna hända om pastorn inte hinner skriva färdigt predikan till söndagens gudstjänst? Att vi får sitta ner och tillsammans samtala om vad Jesus vill säga oss i den föreslagna evangelietexten?

Vad är det värsta som skulle kunna hända om ordföranden inte får ihop någon dagordning till styrelsemötet? Att vi tillsammans får tänka ut vilka frågor som är som mest angelägna för församlingen just nu?

Ibland känns det som att det vi är mest rädda för, vi människor, är att inte räcka till.

Vad är det värsta som kan hända om vi inte räcker till? Är det att vi då måste inse att vi måste erkänna vårt behov av andra?

Lade du märke till ordet som förenade de tre exemplen ovan? Tillsammans.
Är det inte det som är församlingens innersta väsen? Tillsammans.

Är det inte det Jesus uttrycker när han ber för sina lärjungar, att de ska vara ett? När han talar om att vi måste bli som barn för att komma in i himmelriket? Att ha tillit till gemenskapen. Ha tillit till att det finns någonting större som bär när vi själva inte räcker till. Att det är då tillsammans finns. Det är därför församlingen finns. För att vi själva inte alltid räcker till.

Vi talar mycket om gemenskap i kyrkan men det är när orden tar slut, orken tar slut och vi erkänner vårt behov av varandra som vi verkligen ser och känner att den finns där, gemenskapen.

Jag tror att det handlar om nåd. Att gemenskapens innersta väsen är nåd. Jag tror att det handlar om att se på varandra med samma varma ögon som Jesus hade när han såg på dem han mötte.

Är jag för orealistisk i min syn på vad som är det värsta som skulle kunna hända? Nej, jag tror inte det för jag tror på gemenskapen i församlingen. Jag vet att det mycket väl kan vara så att någon går sin väg. Men jag önskar att han eller hon ska våga komma tillbaka och upptäcka att vi andra, vi finns där, finns kvar med samma varma ögon.

Katarina Alexandersson
pastor och församlingsföreståndare i Andreaskyrkan