Tycker jag att kyrkans sociala engagemang är viktigt bara för att jag lärt mig tycka det? För att det "ska vara så"?

Ända sedan jag var liten och gick i söndagsskolan har jag fått höra att man ska dela med sig. Att man ska hjälpa varandra. Att vi ska ge kollekt så att barnen i Afrika inte svälter. Vi växer upp med dessa budskap lika självklara som att be Gud som haver.

När jag blev lite äldre började jag tycka att Gud som haver mest kändes som en ramsa för att komma i rätt stämning för att somna. Så jag slutade be den och försökte be med egna ord istället. Men hur var det med barndomsbudskapet om att dela med sig och hjälpa varandra? Blev det också en ramsa som upprepades utan egentligt innehåll?

Det är nog lätt att det blir så, att det man hört sedan barnsben och "lärt sig tycka" plötsligt känns som ett inlärt beteende.

I mitt arbete som informationssamordnare på Sveriges Kristna Råd har jag förmånen att på arbetstid få reflektera över tro, etik och värderingsfrågor. Jag får samtala med kloka kollegor som ägnat åratal åt att fördjupa sig i varför kyrkan ska syssla med mission och diakoni. I dessa samtal ställs ständigt frågor om vad kyrkan egentligen är för något, vem den är till för, vad vi som kristna har för uppdrag i Guds skapelse. I mötet med alla de olika kristna traditioner jag möter på jobbet märker jag att jag själv måste "erövra" svaren på frågorna. Att mina färdiga inlärda svar ekar tomt.

Jag kan inte påstå att denna självkritiska granskning av mina egna åsikter gör livet enklare. Men att låta bli är inget alternativ.

Så, varför tycker jag då att kyrkan ska ha ett socialt engagemang? I min numera dagliga söndagsskola på jobbet lär jag mig nya sanningar som jag försöker att förstå och göra till mina egna. Allas rätt till Guds skapelse och ömsesidigt ansvar och beroendeskap. Fina ord som jag tycker är riktiga och viktiga. Tror jag.

Carl-Johan Friman
Medlem i Andreaskyrkan