Sven JohannessonAndreaskyrkans diakon Sven Johannesson är en man med många strängar på sin lyra. Bruno Sollerman har mött honom för ett samtal om arbete, drivkrafter och intressen.

Sven kommer från Holmedal i sydvästra Värmland. Hans morfars morfar byggde det första bönehuset där. Rötterna är viktiga. Att huset därhemma är byggt av virke som växte i skogen på Gustav Vasas tid fascinerar honom.

- Det kan vara en förklaring till att jag tycker att församlingen är så viktig, säger han. Det är en plats där man kan höra hemma.

Varför blev du diakon?

- När jag var i 20-årsåldern hade jag tankar på att bli pastor. Jag jobbade då som ungdomsledare i Vaggeryd. Men det blev att jag mest cyklade runt och besökte de gamla.

- Sedan sökte jag mig tillbaka till Södra Vätterbygdens folkhögskola där jag jobbade 1985-94 som elevassistent men framförallt som receptionist och kallades därför Sven i luckan. Under den tiden lärde jag känna många elever och idag är det roligt att se en del i TV-rutan.

Så småningom såg Sven möjligheten att bli diakon och sökte 1994 till Lidingö folkhögskola. 1997 blev han klar och har sedan dess jobbat i Andreaskyrkan.

- Men jag längtade efter teologin och sedan förra hösten läser jag på halvfart vid Teologiska Högskolan i Bromma. Det är fantastiskt att studera nu när jag får sätta ord på mina erfarenheter.

Nu är Sven antagen som pastorskandidat. Sven stortrivs på Södermalm och här bor han med vidsträckt utsikt vid populära Nytorget på söder.

- Jag har alltid tyckt om äldre människor, säger han. Och jag har alltid som diakon försökt hitta ett professionellt bemötande, en etik för själavård för dementa.

Han funderar mycket på hur man kan utveckla en liturgi, en gudstjänstform, som också dessa människor kan ta till sig.

- Jag träffar människor som knappt anar vem jag är när jag kommer. Jag måste återskapa samma process varje gång jag besöker dem. Men det är stort! Det är en utmaning att inte ge upp, att gå till en människa som man vet inte kommer att känna igen en. För man har ju ett eget bekräftelsebehov också.

Hur ser en arbetsdag ut för Sven?

- Ofta sköter jag administrationen på förmiddagen och är mer utåtriktad på eftermiddagen. Lediga dagar bestäms efter hur mycket helgtjänstgöring jag har. Men i kollegiet i församlingen finns en rytm, en respekt för varandra och en känsla för att man ska jobba lagom.

Jag frågar Sven om hans intressen utanför arbetet. Han svarar opera och så läser han mycket. Helst historia och biografier. Just nu har det blivit mycket om Ryssland.

- Bokläsning är för mig ett sätt att leva, säger han.

I Andreaskyrkan har Sven varit med och byggt upp projektet "Bryt ensamhetens mur".

- Det är inte längre ett projekt utan en verksamhet, påpekar han.

Församlingen arbetar tillsammans med Katarina/Sofia stadsdelsnämnd, Svenska Missionskyrkan och Sociala Missionen och erbjuder ofrivilligt ensamma gemenskap. Drygt 20 frivilliga personer besöker enskilda och äldreboende.

- Den här verksamheten utgör större delen av min tjänst, säger Sven.
Vi besöker äldre som inte har något socialt nätverk och erbjuder samvaro. Det fungerar väldigt fint.

En kväll i månaden ordnar man samtalskvällar; "Samtal om äldreliv" Då kommer också anhöriga till äldre. Vid senaste mötet var Göran Rosenberg gästtalare.

Andreaskyrkans församling har alltid varit känd för sitt starka sociala patos, säger jag.

- Ja, den fina ådran finns kvar, bekräftar Sven.

Bruno Sollerman