Lovisa JacobssonAtt vara glad är roligare än att vara ledsen. Men finns det en särskild glädje i den kristna tron? Vi frågade tre personer i församlingen, Hanna Allert Karlsson, Göta Sahlin och Lovisa Jacobsson.

Lovisa blir glad av att spela fotboll och när hon får göra vad hon vill. Hon blir glad av att vara med sina kompisar också. När hon är det brukar hon leka, kurragömma eller en lek som heter "Pinne på brädan".

Till Andreaskyrkan går hon helst när det är Kulan, söndagsskolan, och tycker att det borde vara varje söndag.
- Men det kanske kan vara varannan söndag ett tag så kan man byta sen, säger hon.
Lovisa tycker att människorna i Andreaskyrkan i allmänhet är glada, i alla fall vad hon har märkt. Däremot tycker hon att en del psalmer är långtråkiga, särskilt för barnen.
- Fast jag blir glad när jag tänker på Gud. Ibland blir jag ledsen när jag tänker på att Jesus dog, men sen levde han igen. När jag tänker på det blir jag glad.
När man är glad är livet mycket lättare, tycker Lovisa. Själv är hon glad nästan jämt. Hon brukar tacka Gud för att hon är glad, särskilt om hon först varit ledsen. När Lovisas kompis katt dog var det sorgligt och Lovisa och kompisen bad för katten. Efter det blev Lovisa gladare igen.

Göta SahlinGöta Sahlin har varit med i Andreaskyrkan sedan 1950-talet och det är hennes tro som gör henne glad, berättar hon.
- Jag har en väninna som säger att hon är född glad, men det är inte jag. Fast jag är inte ledsen heller, säger Göta.
Hon berättar att hon äger en "grundglädje" och det är kyrkan och tron som ger henne den.
- Jag tycker att det finns glädje och harmoni i församlingen; ett slags stilla glädje och tacksamhet.
Allvaret och sorgen syns också i församlingen, tycker hon, bland annat i förbönen. Men livet är ju som det är; det rymmer både sorg och glädje.

Hanna Allert Karlsson arbetar som bildlärare på Hagabergs folkhögskola och är med i Andreaskyrkan sedan några år. För henne är glädje, liksom för Göta, mer en stilla tacksamhet över allt hon har i livet, än ett hysteriskt gapskratt. Fast tillsammans med goda vänner blir det ett och annat gapskratt också.

Hanna Allert KarlssonEn tid bodde Hanna i Jönköping och dansade fridans i kyrkan. Det var en sorts glädjeyttring, menar Hanna, ett sätt att uttrycka tron på ett konkret sätt. I Andreaskyrkan tycker hon att det ryms glädje av det stillsammare slaget, och känner att hon kan slappna av i den känslan, till exempel när det är ljuständning. Dansen rymde en annan sorts glädje och om hon ville, skulle hon säkert kunna införa dans i Andreaskyrkan, men känner inte att det är nödvändigt.

Kyrkan måste ge utrymme för alla sorters känslor och hon tycker att gudstjänsterna i Andreaskyrkan är väldigt genomtänkta. Hon berättar om en gudstjänst med temat "Tacksägelse". Predikan och sångerna handlade om det och det fanns ett bord med penslar och färger, där man kunde måla sin tacksamhet.
- Det är bra att man får göra något, som måla eller dansa eller sjunga sånger med rörelser till, säger Hanna, då kan känslorna bli starkare.
- Glädje är ju så individuell också, man uttrycker den på olika sätt och därför måste det finnas plats för det i kyrkan.