marlene2Hon är medlem i Andreaskyrkan, men gillar inte söndagsgudstjänster. Så Marlene Segelsbo går helt enkelt aldrig i kyrkan.

Marlene Segelsbo är uppvuxen på landet i Tärnsjö. Hennes föräldrar är inte med i församlingen, men eftersom Marlene inte var intresserad av att spela fotboll så blev det kyrkan i stället. Rättare sagt Nora-Tärnsjö missionsförsamling, där hon hade kompisar, sjöng i kören och konfirmerade sig. I samband med konfirmationen gick hon med i församlingen.

När hon var 16 började hon gymnasiet i Sala och tre år senare flyttade hon till Stockholm. Hon arbetade som sekreterare på informationsavdelningen på Svenska Missionsförbundet, som det fortfarande hette då, och tyckte att det var självklart att gå med i en ny församling. Det blev Andreaskyrkan, där många av hennes nya kompisar var med och där kören med dåvarande namnet "Söderblandning" var otroligt rolig att vara med i, berättar hon.

- Men jag gick inte så ofta på söndagsgudstjänster, jag har aldrig gillat söndagsgudstjänster, säger Marlene. Vilket kan låta lite konstigt med tanke på att hon gick med i en församling och eftersom hon har valt att inte gå ur Andreaskyrkan.

Nu är Marlene 33 år, utbildad journalist, arbetar med layout på Aftonbladets bilaga Kropp och hälsa och bor vid Zinkensdamm. Och tror fortfarande på Gud.

- Om jag gick ur församlingen skulle det kännas som att jag valde att inte tro på Gud, men det gör jag ju.

 

Paus från kyrkan

Det var när Marlene 1991-92 gick collegelinjen på Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping, som har Svenska Missionskyrkan som huvudman, som hon kände att hon ville ha en paus från kyrkan. Hon hade börjat tvivla på vad det var hon egentligen trodde på, vad kyrkan var. Sedan dess har hon aldrig på riktigt känt behov av att träffas kollektivt för att fira gudstjänst, däremot sätter hon sig ibland i någon kyrka, tänder ett ljus och mediterar.

Hon berättar att hon har en del negativa erfarenheter från kyrkan, i alla fall från Tärnsjö där allt var svart och vitt och man inte fick avvika från normen. Det var för mycket fördömande, de gjorde inte tron angelägen för en helt enkelt, tycker hon. Marlene tror att det säkert är helt annorlunda i Andreaskyrkan, men hon känner i alla fall inget behov av att komma dit. Fast om hon fick prata med en pastor någon gång då och då, skulle hon kunna tänka sig att besöka kyrkan.

 

Slippa frågor

Marlene säger att kyrkan inte lockar tillräckligt mycket för att hon ska gå dit. Hon är också orolig att många skulle fråga varför hon aldrig kommer på gudstjänst, det slipper hon om hon går i någon kyrka bara för att tända ett ljus. Så om Marlene mot förmodan skulle dyka upp i Andreaskyrkan för att tända ett ljus, fråga henne ingenting. Då kanske hon aldrig kommer tillbaka.

Text & foto
Annika Dzedina