Själens samtal med Gud
För Lennart Jansson är bön ett samtal med Gud. Han ber varje dag, mest blir det tacksamma böner eftersom han har haft det så bra i hela sitt liv, berättar han. Han tror att Gud lyssnar på alla böner, även om man inte ber med ord.
- Jag tror att man kan be med en känsla, om man inte vet vad man ska säga.
Att be många tillsammans kan bli starkare, tror han, eftersom många då ägnar sig åt samma sak. Att be för någon annan, förbön, är att tänka på den personen, kanske någon som behöver hjälp. Att be en bön är ibland kanske det minsta man kan göra för en annan människa, tror Lennart. Själv brukar han be för församlingen, förutom sina barn och barnbarn.
- För mig har det blivit en livsstil att be. Jag ber mest på kvällen men böner kan också komma då och då, som ett själens samtal med Gud.
Gud blir glad när jag ber
Elin Hållinder brukar alltid be på kvällarna, ibland med mamma och ibland med pappa. De brukar tacka för dagen som gått och nästan alltid be "Gud som haver".
- På kvällen när vi äter middag ber vi bordsbön. Fast inte till frukost, förklarar Elin.
Hon tror att Gud hör alla böner, fast det går inte att be om vad som helst, det går inte att önska sig jättemånga saker till exempel. Men hon tror att Gud blir glad när hon ber.
- Mamma och pappa blir också glada när jag ber.
Alla måste hitta sin egen bön
Att ta ett sabbatsår är säkert något som många har tänkt, men kanske inte lika många som verkligen genomför. Katarina Sköldmark gjorde det. Under mer än ett år bodde hon på Bjärka-Säby slott utanför Linköping. Där driver Pingstkyrkan i Linköping en bibelskola, där pågår många konferenser och där finns också en ekumenisk kommunitet. Katarina arbetade med allt det praktiska mot mat och husrum. Och så fick hon tid att be.
- Jag arbetar som psykolog, men kände att jag behövde komma ifrån. Jag hade läst om Bjärka-Säby och skulle åka dit på en retreat, berättar hon.
Retreaten blev inställd och Katarina skrev i stället till föreståndaren och frågade om det var möjligt att komma som volontärarbetare. I mars 2001 kom hon dit och tänkte stanna några månader. Det blev mer än ett år, hon stannade till juni 2002.
Katarina hittade ett eget böneliv under den tiden, ett mycket mer medvetet böneliv än hon hade förut. Inte minst genom tidebönerna som äger rum på Bjärka-Säby; regelbundenheten gav en rytm åt livet som hon försöker att integrera i sitt nuvarande liv, när hon börjat arbeta som psykolog igen.
- Nu är jag ledig varannan fredag, som jag försöker hålla ren. Jag ser det som en bonusdag då jag är i stillhet så mycket som möjligt.
För Katarina har bönen blivit något positivt, förut var den mer av ett krav och hon upplevde att hon skulle be på ett speciellt sätt. Hon tror att alla måste hitta sin egen bön, forma den som man själv vill.
- Det kan vara lätt att hamna i att bön är en egen prestation, tror Katarina, för mig handlar det mer om att lyssna på Gud.
Var och en måste också hitta de sätt som passar i ett stressigt vardagsliv; be på tunnelbanan på väg till jobbet, på fikarasten.
När jag ber på kvällen, avslutar jag alltid med att bara vara inför Gud; på så sätt kan jag se saker jag behöver förändra och jag kan förstå saker, säger Katarina.
Annika Dzedina