Katarina tillsammans med maken Mats och sönerna Erik och John.

Den första april börjar Katarina Alexandersson sin tjänst som församlingsföreståndare i Andreaskyrkan. En månad senare flyttar hon och familjen från Gustavsberg till församlingens lägenhet på Högbergsgatan. Det nya arbetet och den nya adressen innebär en stor förändring för Katarina och hennes familj. Men de tvekade inte länge innan de bestämde sig.

- Vi funderade en extra gång och det var mest för pojkarnas skull men de tycker att det ska bli roligt att flytta så det ska nog inte bli några problem. Jag ser verkligen fram emot att få börja jobba i Andreaskyrkan och det blir kul att bo på Söder, säger Katarina.

I sju år har hon arbetat i Gustavsberg och innan dess jobbade hon lika länge i Majorna i Göteborg. Det var två helt olika miljöer och tjänster och nu går hon ett steg vidare för att bli församlingsföreståndare i Andreaskyrkan. Hon känner sig lugn inför uppgiften och ser fram emot att få arbetskamrater.

- Ger man sig in i saker måste man våga tro att det bär. Jag vill inte använda för stora ord men jag känner att Gud är med. Bitarna faller på plats efter hand. Jag har arbetat ensam i Gustavsberg så nu ska det bli skönt att få jobba i ett kollegium.

Katarina har levt hela sitt vuxna liv i städer men hon är bondunge från början. Hon är uppvuxen på en gård i Uppland tillsammans med sina föräldrar och en bror och en syster. På gården var det självklart att hjälpa till med det dagliga arbetet. Katarina har mjölkat kor, kört hö och plockat potatis.

- Jag är tacksam för min uppväxt. Jag har sett hur mina föräldrar fått arbeta hårt för att klara sig. Det var inte alltid så enkelt och det gör att jag lättare kan känna tacksamhet för det vi har i dag.

Hon har suttit med på många möten där trötta bönder somnat under predikningarna. Fruarna har knuffat på sina män för att få tyst på de värsta snarkningarna men Katarina menar att det är bra att folk vågar somna i bänkarna. Det visar att kyrkan är öppen och att folk vill delta i gudstjänsten fast de inte riktigt orkar egentligen.

- I Andreaskyrkan fick jag en känsla av att folk droppar in lite efter hand under gudstjänsten. Det tycker jag är bra. Många har svårt att komma iväg på morgonen. En del är trötta efter veckans arbete och andra mår dåligt men de vill vara med. Då tycker jag det är skönt att tiden inte är något hinder. Man får komma så trött som man är.

Katarinas syn på kyrkans verksamhet utgår mycket från individens behov. Hon tycker det är fel att utforma arbetet efter resurser som byggnader, ekonomi och antalet medlemmar. Det måste vara behovet som utformar verksamheten. Det går inte att ha möten i ett tomt missionshus bara för att huset står där, menar hon.

- Andlighet syns inte i byggnader och resurser. I Gustavsberg slutade vi arrangera kyrkkaffe fyra gånger om året eftersom alla tyckte det var så jobbigt. Nu har man kyrkkaffe varje söndag men på ett spontanare sätt. Någon tar med sig en kaffetermos och någon annan har med sig en påse bullar. Det är inte vad vi äter som är viktigt utan att vi fyller vårt behov av att umgås.

I sin tjänst som församlingsföreståndare kommer Katarina bland annat jobba med kontakterna utåt samhället och i den relationen vill hon vara tydlig. Hon vill att det ska märkas att Andreaskyrkan är en kristen kyrka som sätter Jesus i centrum.

- Vi finns som en del i samhället och det är viktigt för mig att vi är kyrka i våra kontakter utåt. Det är så lätt att man är öppen för andra människors tro och tyckande men glömmer sin egen identitet. För mig är Jesus det centrala i den kristna tron och det måste också märkas i min relation till andra människor. Vi måste våga vara lite obekväma.

Katarina vill också visa på nya bilder av Gud. Hon tycker det är intressant med feministteologi och vill lyfta fram den kvinnliga sidan som länge tystats ner men som också beskriver vår tro.

- Tanken är inte att riva ner den gudsbild som människor har utan att utöka den och göra bilden av Gud större och rikare för alla, säger hon.

Text & bild: Samuel Karlsson