Kurbits 1799När vi skulle börja använda den nya kyrkohandboken ställde vi frågan om den likväl täcker in alla de livshändelser som vi ställs inför. Men en viktigare följdfråga blev: Är vi som församling närvarande och relevanta inför livets viktiga händelser? Kort sagt: Fungerar vi som hela livets kyrka?

Det är inte alltid vi känner igen oss i den traditionella, rätlinjiga ålderstrappan. Ibland gör livet krumbukter så att det känns som i konstverket där man går runt, runt; går uppåt och neråt på samma gång men kommer inte vidare. Ibland krossas förhoppningarna på vår relation och det gör så ont, så ont. Många relationer ser idag heller inte ut som i ålderstrappan; hon och han blir hen och hen. I samtal skymtar det ibland fram besvikelse över att församlingen/kyrkan inte var närvarande när man förväntade det. Ta artiklarna i det här numret av tidningen som utgångspunkt för ett fortsatt samtal hur vi kan vara en Hela Livets Kyrka.

Här delar några av våra medlemmar sina erfarenheter.

Conny Björkvall

bruten

Maria Drakenby:

Jag associerar ”Hela livets kyrka” främst till en kyrka som är en del av hela livet från barndom, genom vuxenlivet och till sist ålderdomen. För min del har kyrkan tagit olika stor del av livet beroende på var jag själv står i livet och vilken kyrka/församling jag för tillfället är aktiv i.
Då jag är uppvuxen inom frikyrkan så har kyrkan alltid varit en naturlig och självklar del av mitt liv. När jag växte upp var kyrkan en stor del av livet då jag hade flera aktiviteter och kompisar i kyrkan och mina föräldrar var aktiva i kyrkan. Men sedan jag blev vuxen har kyrkan tagit olika stor del av mitt liv och min tid - lite olika beroende på var i livet jag varit. Ibland har studier, jobb och andra aktiviteter fått ta mer tid och engagemang. Jag kan se det som en styrka i att ha en fot i kyrkan och en fot utanför kyrkan då de båda plattformarna kan berika varandra med olika perspektiv och erfarenheter.
För min del är kyrkan i första hand en andlig gemenskap - en gemenskap där man tillsammans får uttrycka sin tro i gudstjänster, andakter etc.
Det är för mig det främsta skälet till att jag söker mig till församlingen. Den sociala gemenskapen är naturligtvis också viktig, att man trivs med människorna i församlingen, att det är högt i tak och att man hittar sin plats i gemenskapen.

 

PresentationKristina Herngren:

Om vi tittar på vårt samhälle generellt så får inte hela livet plats i kyrkan och det är en av de största utmaningarna vi har. Alla får inte vara precis som vi är. I Andreaskyrkan är det ändå annorlunda på många sätt och därför har jag valt att vara medlem här. Här har jag alltid känt att det finns en acceptans för detta att vara människa. Samtidigt finns det en ängslighet inför att säga som det är, relationerna blir ganska ytliga och vi är i en någorlunda samma sociala kontext allihopa. Kyrkan finns m a o inte där för alla även om man har den ambitionen. Det som verkligen har burit mig då jag varit som mest sårig i livet har varit samtal och omsorg från människor utanför kyrkan med några få undantag. Jag har inte haft något annat behov heller. Det finns en tendens att vi som församling i våra relationer stannar i en fas där vi är fortsatt artiga mot varandra för att vi inte känner varandra och har tillit, alternativt så finns det konflikter kring både sak och person som det saknas verktyg och/eller mod att hantera. I båda fallen kommer vi inte vidare i relationen och konsekvensen blir att ingen till slut vill tillhöra på allvar. Detta drabbar i ärlighetens namn nästan alla grupper oavsett kontext men är icke desto mindre allvarligt för kyrkan, även Andreaskyrkan.

Eftersom min utgångspunkt är att vi alla är andliga varelser så spelar ändå den kyrkliga gemenskapen en viktig roll som ett återkommande inslag i vardagslunken. Jag vill inte välja bort den. Och om jag verkligen vill och söker den så litar jag på att jag och andra som behöver det får luta oss mot Andreaskyrkans församling. Om någon sträcker ut handen i min riktning så är det min önskan att finnas där för hen. Det är församlingens stora styrka. Jag hänvisar dock sällan till kyrkan bland mina vänner och har ibland fått undrande frågor kring det. Jag skulle vilja säga att Hela livets kyrka handlar om att kyrkan ska få finnas med mig från födelse till död, vid livets toppar och dalar, vid milstolpar såväl som vid de små vardagshändelserna. För att det ska vara så behöver kyrkan vara angelägen på riktigt. För mig handlar det om att släppa kontrollen, våga vara personlig och säga som det är i livets olika skeden.