I oktober månad reste GunBritt Junkes, som är medlem i Andreaskyrkan, till Costa Rica. Så här berättar hon om besöket där.

Barnkalas i stugan smalI det lilla landet Costa Rica på den avlånga Centralamerikanska landremsan, inklämt mellan Panamá och Nicaragua har min dotter Marine bott med sin familj och arbetat för f.d. Svenska Missionskyrkan i samarbete m den lokala Nairí-stiftelsen och med SIDA-medel i drygt 20 års tid. Hennes arbetsuppgifter har varierat under åren som t.ex. alfabetisering och undervisning, verkat tillsammans med lokala aktörer för att myndigheter ska förbättra livssituationen för minoritetsbefolkningen Cabécar, kanaliserat svenska medel till ett skolbygge samt framtagande av en tvåspråkig skolboksserie för hela grundskolans alla klasser på cabécarspråket och spanska, som numera används av ca 200 skolor i olika byar i landet.
Det har blivit några resor för mig under årens lopp. Det var till Costa Rica, som jag och min familj kom 1972 för att studera spanska på ett språkinstitut 1 år, innan vi for vidare för att arbeta inom Förbundskyrkan El Pacto i Ecuador.
Costa Rica har inte förändrats så mycket under dessa år
Men trafiken har blivit allt mer kaotisk, och huvudstaden brer ut sig och flyter ihop med andra städer i den s.k. Centraldalen och ett flertal nya stora köpcentrum s.k. Mall´s har vuxit upp som svampar ur jorden. Inkomstklyftorna ökar alltjämt. Huvudstaden San José:s innerkärna är oerhört eftersatt till förmån för ytterområdena. Costa Rica hyser hela 2 miljoner flyktingar från Nicaragua. En ansenlig siffra för ett så litet land som Costa Rica med ca 4,2 milj invånare.

Vanessa plockar agg smalPå steniga, skumpiga byvägar
Byn där familjen bor ligger i Talamancas bergs-regnskog på den Karibiska sidan, en bit upp från Atlantkusten, dit reser man 2 tim från huvudstaden till en stad, som heter Siquirres. Där viker man av på en stenig, skumpig byväg, som är oerhört lerig då de tropiska regnen faller, men med fyrhjulsdrift tar man sig upp backe efter backe, passerar utspridda nybyggarhus och gårdar och efter ytterligare 1 tim har man tillryggalagt 15 km och är således framme på deras gård. Cabécarindianer finns det många i området, men deras bosättningar ligger oftast en bra bit in i regnskogen, men fler och fler söker sig numera av praktiska skäl närmare vägen och bygger sina hus i dess närhet.

Det finns många djur på gården, ett 30-tal kor, några marsvin, två vakthundar och en häst, som äldsta flickan Valentina rider på till skolan ibland, då inte de tre flickorna får skjuts på pappas motorcykel. Barnen har egen inkomst av sina djur: Valentina 13 år föder upp kycklingar till hönor, som hon sedan säljer, Nathalie 11 år föder upp två grisar, som ska säljas innan jul och Vanessa också 11 år har höns och säljer kontinuerligt de ägg, som värps i hönsgårdens reden.

Lena Dalnert undervisar i Bild i byskolan smalI den lilla näraliggande byn, Las Brisas de Pacuarito
Där finns en skola med förskola, låg- och mellanstadium. I skolans lokaler finns en enkel personalavd. med litet kök och sovrum där skolans rektor och lärare bor i veckorna eftersom det annars skulle vara för långt och besvärligt för dem att ta sig till sin arbetsplats varje dag.
Vidare finns en sjukstuga dit sjukvårdspersonal kommer en eftermiddag varannan vecka för att se till sjuka och skadade och dela ut mediciner. Den statliga sjukvården, vaccinationer och mediciner är gratis i hela landet.

En katolsk liten kyrka finns också i byn och en präst kommer dit ibland, med viss oregelbundenhet och håller mässa. Indianbefolkningen förväntas också närvara vid dessa mässor även om de har sin egen tro och tolkning av livet och döden. Vi hade turen att en präst uppenbarade sig en e.m. under tiden vi vistades där, så vi kunde träffa folk i området och dela gemenskapen. 

GunBritt H Junkes