grupp

Andreaskyrkans församling vill erbjuda en lite annorlunda gemenskap. En kyrka dit man kan gå för att ladda sina batterier och vila en stund. Gemenskap utan krav. Ingen som direkt frågar: vill du bli scoutledare, sjunga i kören eller liknande. Men man ska bli sedd.

- När det kommer nytt folk berättar jag lite om hur vi tänker. Sedan frågar jag: vad tycker ni? Då lutar de sig förvånat fram och lyssnar. Vår församling är inget färdigt paket, utan påverkas av dem som kommer, säger Suzanne Molin.

Fyra personer har tagit på sig att fundera över Andreaskyrkans framtid: Erik Franzon, som varit medlem bara halvtannat år, Conny Björkvall, som varit med sedan han var elev i söndagsskolan, Annika Johansson, som är ordförande i församlingen, och Suzanne Molin, som har varit pastor sedan 1995. De har inte varit ensamma med sina tankar. Idédagar har genomförts med styrelsen och man har också inbjudit alla intresserade att diskuterat framtiden vid olika tillfällen.

Andreaskyrkans historiska identitet är en medelklassförsamling mitt i "kisarnas stad", på Söders höjder. Ett starkt socialt patos har alltid präglat församlingen. På 50-talet flyttade unga medlemmar ut till förorterna och startade församlingar där, vilket innebar att mycket kraft och kreativitet lämnade församlingen. För dem som stannade i Andreaskyrkan handlade det om att se realistiskt på framtiden - att satsa eller försvinna. Man valde att satsa och började med att renovera kyrkan rejält. Ett par medlemmar startade en ungdomskör - Söderblandning - som växte och växte, och spred enorm glädje. Södra Stationsområdet byggdes ut och det kom nya barnfamiljer till området.

Mitt i den utvecklingen ramlade församlingen ner i ekonomiskt kaos. Det unika för en församling hände: man gjorde konkurs. Ska vi lägga ner? frågade man. Med hjälp från Immanuelskyrkan och Svenska Missionsförbundet räddades de materiella värdena, och församlingen tog sig ur krisen.

- Det som finns kvar är en känsla av stor ödmjukhet, berättar Suzanne, som påpekar att en tredjedel av dagens medlemmar kommit efter krisen; cirka hundra medlemmar.

Och vad vill man nu då? De fyra talar om Andreaskyrkans församling som en pilgrimsförsamling. Många yngre medlemmar stannar tre år, sedan flyttar de. Några kan behöva bearbeta sin frikyrkliga barndom, åter andra vill kanske jämföra erfarenheter från andra kyrkor och samfund.

- Andreaskyrkan har idag tonat ner de yttre medlemsgränserna. Den viktiga frågan är inte var man har sina gränser utan var man har sitt centrum, påpekar Annika.

- När det gäller att relatera sig till en kyrka handlar det ofta om process, påpekar Suzanne, man vill känna sig för, känna att kulturen stämmer och sedan behövs tid för att växa in i en gemenskap. Därför lever många med i det som händer här utan att vara formella medlemmar. Det roliga är att många av dem ändå talar om Andreas som sin församling - och det är klart att vi lyssnar lika intresserat på deras idéer och önskemål. Många som kommit hit har frågat efter samtalsgrupper. För något år sedan startade vi därför "Under ytan", som just är den typen av mindre grupper för människor som trivs tillsammans och vill prata lite djupare om livet än vardagspratet.

- Vi är en småstadskyrka i storstaden, säger någon i gruppen. Men utan "SMU-raster", det vill säga utan färdig struktur och utan åldersindelning.

- Varje år känner vi efter, fortsätter någon annan, vi ser hur församlingen ser ut, kollar behov och önskemål och försöker vaska ut vad som passar oss. Bland annat för detta ändamål har församlingen fler anställda än man egentligen har råd med. Och de anställda har ganska öppna arbetsbeskrivningar. De ska nosa och känna efter, inte fylla ut en färdig roll i färdiga grupper.

- Vår tro är resonerande, säger Erik Franzon. Här kan man reflektera över vad det är att vara människa, vad Gud är och så vidare. Den reflekterande tron präglar också predikningarna.

- Och det gamla vittnesbördet har uppstått i ny tappning, säger Suzanne. Många medverkar i gudstjänsterna, och ofta är det personliga reflektioner om vad gudstron är och betyder som kommer fram. Att det dessutom sker med många dialekter är ett ytterligare plus.

Det centrum som håller ihop det hela är gudstjänsten, eller för att uttrycka det teologiskt: Jesus Kristus.

- Det är fantastiskt, utbrister Conny, att det fungerar. Vi är ju så olika varandra här i Andreas, vi har olika intressen. Men det fungerar. Det är som ett under. Conny tycker att den ständiga dialog som pågår i församlingen är "demokrati i bästa mening". Alla kan vara med och påverka, även de som inte är verbala och vågar stå upp på församlingsmöten.

- Ja, påminner sig Annika. När församlingen samlades en hel dag för ett samtal om framtiden var det en grupp som målade bilder, en grupp som skrev brev från framtiden, en grupp som diskuterade och en grupp som ägnade sig åt temat bön och lovsång. Det speglar hur olika vi är och vilken karaktär Andreaskyrkans församling har. Det vill vi ta vara på!

Bruno Sollerman