- Plötsligt kunde man se dem från köksfönstret. Allihop som var hemma hos prinsens över helgerna kom i en lång rad för att önska oss god jul. De gick från lägenhet till lägenhet, och de nöjde sig inte med att hälsa i dörren, nej hela lägenheten gick de runt, från rum till rum minns Elna.

frsamlingsblad_2-2011_007_smal

Jag sitter hemma hos Elna Larson på Krukmakargatan på söder i Stockholm. Hon ser tillbaka på sitt långa liv, i februari fyllde hon 91.

- Det blev en ganska allvarsam uppväxt, säger Elna. Pappa Josef avgudade jag, han dog i TBC 1934. Då fick jag och mamma flytta från Malmsjö till stan. På Malmsjö var vi statare, men det var en fin uppväxt.

Elnas föräldrar var anställda hos prinsparet Oscar och Ebba Bernadotte på Malmsjö gård. Pappan skötte hästarna och mamma Tekla tvättade prinsparets tvätt. Sommar som vinter låg hon med klappbrädet vid bryggan.

- De var rara. En gång under tiden på Malmsjö mötte jag prinsessan på NK. Hon tyckte nog att jag såg för eländig ut, för den julen fick jag en kappa med skinnkrage av henne. Jag minns den julen, pappa var hemma från sanatoriet och vi fick promenera tillsammans. Gissa om jag var stolt, säger en leende Elna framför mig.

Vårt samtal handlar om livet, och jag frågar om hur det är att bli gammal.

- Jag känner mej ju inte gammal, säger Elna med eftertryck. Jag känner mig aldrig så upplivad som när jag får någon att prata med. Men visst är det ensamt, och nu sedan jag ser allt sämre kan jag tycka att det blir långsamt. De flesta är ju borta, jag har ju levt ett långt liv. Men mest av allt är jag tacksam. Jag har lärt så länge jag levt, och det är ju spännande att leva, säger Elna och ser på mig. Jag har försökt att vara lyhörd och öppen, och jag hoppas att jag fått vara till glädje för någon annan medmänniska.

Livet förändras. Elna saknar den tid då hon var i farten. I kyrkan var hon husmor och det var spännande att få träffa alla människor som besökte kyrkan.

Så kyrkan har varit viktig för dej, undrar jag.

- Allt. Kyrkan har betytt allt för mej säger Elna och tittar allvarligt på mej.

Långfredagen 1937 gick mamma och jag in i församlingen. Då hade vi flyttat från Malmsjö och vi hade först ett hyresrum på Ringvägen. Det var knapert, men mamma var verkligen uppoffrande och hon lotsade oss genom problem och bekymmer. Mamma jobbade som kontorsstäderska och jag åkte ner och hjälpte mamma efter min arbetsdag hos fröken Elofsson som hade sybehörsaffär. Det är klart att det var slitigt. En kväll var vi så trötta att vi bara skrattade. Vi fick ta var sin spårvagn hem. Vi tordes inte annat, vi bara skrattade.

Var det bättre förr?

- Ja, svarar Elna. Det var bättre. Det var musikföreningen och söndagsskolan, bönemöte mitt i veckan, seriemöten och väckelsemöten. Ofta fick vi promenera genom hela stan bort till Immanuelskyrkan på körövning eftersom det var dyrt att åka kommunalt. Fast det är klart, att vore jag ung idag, skulle jag väl vara med och engagerad i det som händer just nu. Inte att jag skulle sitta hemma och uggla.

Elna återvänder till hur viktigt det är att få tillhöra en församling.

- Kyrkan är mitt hem, här har jag många av mina vänner. Hade jag inte Andreaskyrkan, då skulle jag vara ute och flyta i tomma intet, säger hon bestämt.

Hos Elna Larson finns humor och allvar. Hon känner starkt för sina medmänniskor. Tillsammans med maken Gillis hjälpte de många människor att finna en tryggare tillvaro. Besök på krogar för att hjälpa hem en olycksbroder eller vid fängelser och på häkten var inte ovanliga för makarna Larson. Elna var tidigare volontär och frivilligbesökare inom verksamheten ”Bryt ensamhetens mur” och får nu själv besök av en ung tjej, en kontakt som förmedlats genom ”Bryt ensamhetens mur”.

Tänker du ofta på döden?

- Jag tänker ofta på döden! Ibland undrar jag: kommer jag att vakna i morgon? Jesus får gärna ta hem mig nu, jag är mest bekymrad över allt som andra skall ta reda på efter mig.  Döden är jag inte rädd för, men väl att bli liggande. Jag lever i förlåtelsen, säger Elna och knäpper sina händer.

Vi blir sittande en stund. Jag tror att vi båda känner en fridfull tystnad över de urdruckna kaffekopparna som det så ofta dukats med i detta generösa hem på Krukmakargatan.

Plötsligt utbrister Elna:

- Ja det går ner och sen går det opp igen. Sånt är livet, säger hon och ler.

Sven Johannesson