ChristinaJag är för en gångs skull i tid. Därför hinner jag sätta mig i foajén till Södersjuk-huset. Blicken fastnar på den stora välkomsttavlan med rubriken Hela livets sjukhus. Så tänker jag mig också sjukhuskyrkan: Hela livets kyrka. Från liv till död. Och allt däremellan. Därefter går jag korridoren fram till de små rum som utgör själva sjukhuskyrkan. Här möts jag av sjukhuspastor Christina Lindgren.

Kan du berätta lite om sjukhuskyrkan på Södersjukhuset?

Sjukhuskyrkan är ekumenisk och har tre anställda. Vi brukar säga att vi är kyrkornas förlängda arm. Vi finns till för patienter men även för anhöriga och sjukhusets personal. Vi vill erbjuda möjlighet till samtal där människors andliga behov får komma till uttryck eller bara finnas på plats när det behövs. Dela sorgen och oron, ovissheten.

Vi har ett meditationsrum där vi firar nattvard och har andakter, men många går också in i rummet för att sitta ned en stund och vara i tystnaden. Vårt ljusbord visar ofta att vi har ett 40-tal besökare varje dag.

Hur skiljer sig den här kyrkan från många andra kyrkor?

Vi kallar oss en kyrka på bortaplan. Vi och patienterna möts halvvägs. Det är en kyrka där samtalet står i fokus, aktiviteterna är inte så många.

Allt mellan hopp och förtvivlan finns väl i den här miljön. Vad upplever du som hoppfullt i arbetet?

Samtalen med människor. Att få möta så många olika människor och känna att kontakt uppstår, det är meningsfullt. Det är också roligt att jobba i en ekumenisk miljö, att fungera som en kyrka.

Svårigheter?

Det är nog egentligen samma svar som på föregående fråga. Samtalen är både det som ger hopp och det som upplevs som svårast. Jag kan känna mig oerhört liten ibland och undra vad jag ska säga eller inte säga. Men jag har insett att min enda uppgift i vissa situationer är att stanna kvar och vara där. Helt enkelt stå ut i smärtan tillsammans med dem som är drabbade.

Vad skiljer er roll som pastor/präst jämfört med en sjukhuskurator?

Vi har ritens språk. En form som går utöver orden. Jag tror att vi i kyrkans värld har en vana att röra oss i gränstrakten mellan liv och död. Vi vill vara bärare av hopp, både i avseende att bli frisk och få komma hem igen, men också i en djupare mening att Gud tar hand om oss. Att han faktiskt ser oss i all vår smärta. De flesta människor bär på frågor om livets mening, men när man blir sjuk är det inte ovanligt att de frågorna kommer upp till ytan på ett sätt som de kanske tidigare aldrig gjort. Att vara kyrka på sjukhus innebär möjlighet att få dela detta när det är aktuellt och när det finns tid för samtal.

Vad är tröst för dig?

Tröst finns inte men tröst uppstår. Det är inget jag har men det uppstår i mötet när man vågar stanna kvar.

Marie Rickberg


Faktaruta:
Christina Lindgren är pastor i Svenska Missionskyrkan och har en halvtidstjänst på Södersjukhuset. Hon är en av fem sjukhuspastorer i Stockholm vars arbete organiseras av Stockholm frikyrkoråd. Andreaskyrkan stödjer Christinas tjänst ekonomiskt tillsammans med andra frikyrkoförsamlingar i Södersjukhusets upptagningsområde. Kollekten i Andreaskyrkans gudstjänster finansierar alltså indirektt Christinas arbete.