Vem bestämmer mest i Andreaskyrkan - församlingsföreståndaren eller barnen? Eller de vuxna medlemmarna, eller styrelsen?

Det är en vanlig söndag. I Andreaskyrkan samlas människor till förmiddagsgudstjänst. Några av dem är barn och efter tändningen av "Barnens ljus", går en del av dem till söndagsskolan en trappa ner. Hos de allra minsta, från ettåringarna och upp till fem, sex år, hälsar Jesus på. Ja, faktiskt, Jesus och lärjungarna. Och så barnen från söndagsskolan. Lärjungarna tycker att de är i vägen, Jesus ska ju prata med de vuxna nu, barnen är i vägen och stör, springer omkring och låter kanske till och med. Det är då Jesus säger de berömda orden: "De stör inte, barnen stör inte. Låt barnen komma till mig och hindra dem inte".

Okej, barnen stör inte, men har de makt? Jag frågar de något äldre systrarna (runt tio) Lovisa och Emilia Jacobsson om de tycker att de bestämmer något i kyrkan.
- Ja, säger Lovisa, vi har bestämt var alla barn ska sitta och vem som ska tända ljuset, vi har en bestämd ordning. Fast egentligen vill jag bestämma mer.

Lärarna Claudia Thilo och Samuel Wagner berättar om när Jesus frestades i öknen, han lovades hela världen om han bara började tillbe Djävulen. Men Djävulen fick gå hem tomhänt. Vad tycker lärarna? Bestämmer de någonting?

- Vi bestämmer vad vi ska prata om i söndagsskolan, men inte hur många barn som kommer och inte hur ofta olika barn kommer, säger de.

Claudia berättar också att barnen får bestämma ibland, i alla fall en gång när de bakade sockerkaka.

- Jag vill komma till kyrkan när det är söndagsskola, men egentligen är det mina föräldrar som bestämmer att jag ska gå hit, säger Emilia.

- Jag tror att pastorerna bestämmer en del, säger Claudia, och styrelsen

Andreaskyrkans församlingsföreståndare heter Katarina Alexandersson. Hon är pastor och församlingsföreståndare, vilket kanske innebär att det är hon som bestämmer över allting i kyrkan. Är det så, Katarina?
- Det är inte så att jag har mest makt i kyrkan. Men jag har en central roll som församlingsföreståndare. Därför får det jag tycker och det jag säger, tror jag, en stor tyngd i många sammanhang.

Men Katarina tycker att olika människor i kyrkan har makt och bestämmer över olika saker; däremot har alla medlemmar varsin röst vid församlingsmötet. Där beslutas om sådant som ekonomi, anställning av ny personal, verksamhetsplan och så vidare.

När det gäller hur gudstjänsterna utformas bestämmer Katarina och hennes kollegor i församlingen en hel del.
- Men där tycker vi det är viktigt att fundera tillsammans med flera och har därför inbjudit till gudstjänsttyckarträffar, säger hon.

Men barnen då, har de någon makt? Jesus har i alla all sagt att man inte får köra bort dem.
- Jag tror att barnen bestämmer på ett mer indirekt sätt. När flera par i några "underytangrupper" fick barn, bildades där en familjegrupp som kunde träffas utifrån förutsättningar att barnen behövde få rum samtidigt som föräldrarna samtalade.

- Och när flera barn blev lite större startade söndagsskolan eftersom det då fanns ett tydligt behov av det. Det är bra tycker jag, fast man kan inte låta barn ha makt över frågor de inte kan ta ansvar för, eftersom makt handlar om ansvar. Men det är viktigt att vi lyssnar på dem och ger rum för deras önskemål, tankar och behov.

Jag går tillbaka till den yngsta gruppen i söndagsskolan, där Jesus nyss var på besök.
- Vi har fått rita också, säger energiske Isak Bergholm innan han försvinner iväg som en virvelvind över golvet.
- Det är kul med söndagsskolan, säger han när han plötsligt är tillbaka i sin pappas knä och klämmer i med första versen på "Sjörövar-Fabbe". Sedan måste han upp igen.

Annika Dzedina